Det har sagts mig att det måste vara radion. "Oh, Krister, Det måste vara radion!" Men är det verkligen så? MÅSTE det vara radion? Jag svarar häremed - i ett essayistiskt provförsök till en slutsats - ett renodlat tveksamt och rungande JA. Eller... Nej. Det måste ICKE vara radion.
Ty - betänk sålundom: Det skulle även kunna vara tidningarna. Själv läser jag aldrig kvälls-tidningarna (förutom på Söndagar, då de har bak-special i sina bi-lagor), då jag tycker att de far med omoral, osans och och indeskrution.
Vart villen jag då komma med detta resonemang? Tomma flarn i luften, månne? Då rakt icke. Jag, K. Holmér, bagarlärling och månghövdad älskare, försöker driva ett tesens resonemang. Jag går i bräschen för en nymodern och postintellektuell försvarsattack, för det nya mediumet Radion.
Ja. Det spelas ett och annat som kan uppfattas smetigt. Jo. Det sänds en och annan pratstund som skulle kunna nedtolkas till att vara ett sammulsarium och idioters idiotiska idiotier. Men - där till - där ut över - bred-vid - allt detta finns även P2.
P2 stå för kvalitet. P2 står för romantik och vackra stunder. P2 representerar allt som inte MÅSTE vara radion. Det MÅSTE vara radion då jag bakar. Och det MÅSTE vara P2 när det måste vara radion. Men icke då jag idkar älgskog, då lyssnar jag till min Best of Creedence skiva, som min vän Frej nyligen återbördat till mig, efter tre års ihärdigt lånande.
Min slutsats är alltså: Det kan faktiskt vara annat också. Dömen icke den som kastat första stenen, ty den som stenen kastat lång har även han eller hon ett poem i hjärtat.
Väneligen,
Krister Holmér
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar