I en blogg, har jag förstått mig på, handlar det ju om att vara personlig, om fokularisering och intemitet. Därför tännkte jag häre anvisa varför jag har mustasch.
Min mustashch är inte särledes tjock och grymglig. Dock är den min stolthet. Holisiken tog sin början då jag en dag, för två år sedanledes, kom till min kära bagarskola. Sen kom jag hem från bagarskolan. Men inte hem till mig. Dock hem till min bagarfrökan. (Ojdå.) Och när jag vaknade morgonen efter, då hon hade så som säga hade "bultat på" mig med en kavel kände jag tvivel: Är jag verkeligen en man nu?
I flera dagar gick jag i ångermål. Vankandes och begrundader hur jag skulle ta mig till... För även om jag äger många manliga egenskaper så äger jag också kände jag då många icke särskiljet manliga saker att jag var det, men ändå kanske inte. Att vara man är en bräcklig sak. För man måste visa styrka och framförallt måste man visa manlighet och det kan vara så ibland att den där manligheten inte är så lätt att få fatt på (för den del). Och då. Och sen. Kände jage att det ändå är viktigt. Även om jag blivit tilltalad som "Krister, du e vad du e" så visste jag också att om man inte är man - och det är bräckligt att vara, eftersom man så lätt slinter - så är man inget (om man inte är kvinna, då är man ju mycket, men jag visste då att jag inte var en kvinna och därför måste jag vara en man för om jag inte klarar att vara man vad ska jag då var, vem ska då vara Krister?) tänkte jag. Då begrundade jag ytterligt vad som var prikärt och kom fram till att den största manliga symbolen förutom p*n*s*n är mustaschen.
Alltså skaffade jag en mustasch. För med en mustasch på läppen är jag icke inget. Jag är en man. Jag är vad jag är. Krister Holmér.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar