fredag 27 juni 2008

Social-demoqratue, vendettan

Kära mina !
Detta är ett Blogg-Inlägg " tradition" utan utav ett , likt den Smith´s "Gulliver´s ". Haver ni Läst? Då ni förstå. läste den i låg , ty ett barn var jag. och rask, ärenden fick springa. Tvärs gården, där jag. Till milde Farbror , dit skulle . O denne ! Fylld av och visdoms-ord, man att och begrunda. var hos jag tog mina steg, i bildelig . Ty han baljan med , täppte i mjöl och bakte vi , vars like haver skådats någon kvinna. en man, det man vara. en man, bagare bli. Ni må ? Ett tanke-experiment.

Således haver det tredje i löpande raderat. Likt en som stjäl Skatt. Och hända då? uppenbara: Denna textue, efterföljare i á lá är punkterad, på all . Likt den Ekonomie.

Väneligen
Holmér

torsdag 26 juni 2008

Röd äro Styx culör

Ni tager min skatt,
kräver ett tioende in,
ni driver mig matt
ni tar av den hög som är min.

Om du kyreklige hade sport mig,
vill du ge Mig var tioende bröd?
Mais oui hade jag svarat dig,
för du vakar över
Moral och Dygde och Död.

Om du Sociale Demoqraute krävde mig,
ge mig var tredje ting du äger,
hade jag med ont uppsåt rutit NEJ!
Ni skall intet taga från mitt läger.

Dessa äro
omoral
Dessa äro
parasiter
Dessa fläckar friheten
Dessa lämna ej krediter

De taga
var tredje penning
De taga
var tredje bröd
De taga
var tredje kvinna
De göra mig
tungsint och spröd

Ty de ge till de som ej tarvar utföra värv
Ty de stjäla och tvinga oss in i fördäfveu

Den som haver
skall giva vardet,
står det skrivet
Den som tager
skall givas dom
Den stjäelue
av vår folksjäl,
blifva ond
och dum och tom

(c) K. H. (DETTA POEM SKALL NI ICKE TAGA FRÅN MIG; TY DET SOM ÄR MITT; SKALL ÄFVENLEDES FORTSAMT VARDA MITT!)

Hevonen Häst

Kära Mina Läsare, varenda en utav Er.
Haver Jag spunnit Er en Väv? Icke den art af Väv vi placera uppå Natt-tygs-bordet utan den art af Väv vi kalla en Saga, mer specifierat Sagan om Hevonen Häst? Jag kan icke minnas, må ni? En handling som kan te sig att utföras Lätt, men ack! Mitt erbarmeliga Skafferi ekar "af Tomhet", men icke vilken tomhet som helst, ehuru det är en tomhet af Madeleine-kakor som skapar denna Rymnd för ljudet att studsa uti. Ni får dock ej tro att mitt Skafferi gapar tomt utöver just denna enda, enstaka, singulära brist. Nej, tänk om! Jag ber Er. Tänk om. Skafferiet mitt fullständeligt Bågnar och Digrar av bakverk i alla de Slague: Saffransbullar, Marzipanerbröd, Sockerkakor i färgerna tre ("Oh, quel Charmant! Un tricolore!") och Form-franskor. Oh! Dessa Form-franskor.

"Snälle Krister berätta mer om Edet Skafferi". Sluta rota i mina Hålor, en man måste få bära sina hemligheter ehuru han är en GentleMan. "Men berätta Något Annat således!" Javisst, men var då tysta. Låt mig berätta Sagan om Hevonen Häst.

Min Farfar var en ryttare. Över nejden, där for han. I stallet, där förde han sitt leverne.

- SNälle Farfar, Spela då Shack med din Yppersta Favorit, din Sonson Krister.
- Tig, lille Gosse. Ty Jag skall spela Kroppens Shack med min Häst - Hevonen.

Kära Läsare, ni må förstå? Ni följa mina generaliska Tankar? Hevonen Häst var min ädle Farfaders Häst och de älska varandra, vilket ibland tog sig, låt oss säga, Hand-Gripliga Hand-Grepp. "Lille Krist, maka undan dig från Stall-Stugan" kunde Farmor Säga. "DIn Farfader skall Älska med sin Häst". Så kunde hon Säga, den milda Farmor. Och då genertes Jag. Röda Kinder, blossande av Skam. Likt så många Gossar före Mig önskade Jag, att Min Farfader kunde älska med Min Farmoder. Men icke. Åren Gick och hon förblev orörd, Lilla Farmor. Hon bad till Vår Herre "Oh Herre! Månde att Hevonen Häst dör eller åtminstone blir förlamad!". Men Hevonen han Levde, spänstig och Rask. Men så en Dag kom Vändpunkten.

Med Vändpunkten menar jag således Social-Förvaltningen, formgedd likt Richard Tegersdorf, den Socialdemokratiske Commune-Tjänstemann. "Ve och Fasa!" viskade Farfar när Tjänstemann T. kom vandrandes. "Upphör Omedelebart med dina Sysslor med Hevonen Häst" svarte denne. Och så blev det; Hevonen Häst fördes bort och kvar blevo min Farfar. Kvar blevo Han, som förr i Stallet. Men en nyhet: Han var ensam. Och en dag, Oh denna Sorgens dag, gingo han bort, min lille Farfar.

Ni må förstå? Ni må Lyssna till Generalens (=Mina) ord? Detta är ej en Saga om enbart Hevonen Häst, ej en Saga om Enbart min Farfarders Kärlek & Äktenskapsbrott, utan i Först och Främsto en Saga om den Svenske Socialdemokratie och hur den tvinga oss Alla in i Samma Mall. Oh, politiker. Låtom Oss leva! Låtom oss hava Våra Liv. Jag ber på mina knän. Vemhelst vi älska, varhelst vi detta göra - Låtom oss. Ock än en gång, för att stryka Under: Låtom oss.

Upprivet, fylld av Saknad
Krister Holmér

lördag 21 juni 2008

Resumée af Nio Dagar

Om Ni sticka hål i Mig, blöda då Jag icke? Om Ni kittla Mig, fäller jag inte ett Fniss? Om Ni förgifta Mig, dö jag då icke? Och om Ni fela mig, skall Jag icke hämnas? Svaren på alla dessa frågor, alla tre äro: Ja. Resolut och handfast må detta ja vara, javisst. Men rymma det någon tvekan? Se detta som en hand, en försoning ut i Midsommar-natten ty Jag förlåta Eder. Ni får min nåd.

Jag lämnade Er inför en duelle. Där stodo jag, i Biskopslunden; med baskern på sned och Kniven i hand. Där stodo de, i Biskopslunden; med bekymrad Blick och Hårdhet i hand. Slogo mig, det gjorde de. Men enbart för mitt eget bästa. Avväpnad, lägrad av en högre makt - ni må säga Vad ni vill, men besegrad var jag icke, Snarare FRälst.'

Jag fördes till Uppsalabygdens Sanatorium. Unge Dormin körandes i Ilfart, den VAckre Clasue strykandes mig över pannan. "Lille Krist, vi skall Sauvera Eder". Tack, God Vänner ty ni förde mig till Sanatoriet där jag togs emot av Eva-Lotta Smedberg - min matrona, min hus- och matmoder.

In i väggen. Det var dit jag hade gått. Eva-Lotta och jag; samtalen vi Hade. Är jag för illusorisk? Skriver jag för Modernistiskt? Nå, Scrufwa min Fiol. Jag är den jag är och jag är Krister Holmér. Så sporde vi, Eva-Lotta och jag om Den Hårde Vår. Oh, en sådan Hjälte. Dessa tusen Bollar, icke undra på?

Det finns Minnen. Det finns tusen minnen från min vecka på Sanatoriet. Våndas icke, Trogna Läsare. Era mejl haver jag emottagit och de haver Wärmtue. Men orken för Svar, den har saknats. Alla frågor skall dock besvaras. Måhända i en, så att säga, fråge-låda?

Regnet slår i Marken och här sitter Jag. En väg, har jag funnit. Kräftor, har jag ätit. Fjorton Styckna inalles, denna midsommar-dag, härledd från tyskans mittzommerdach (=dagen i sommarens Mitt).

Med dessa Ord jag lämna Er. Men snart må jag återvända.

Väneligen, löftesrikt
Krister Holmér

torsdag 12 juni 2008

fALLOSEN

Sjung, o Gudinna om Kristers Bravader!
Ja, Gudinna. Sjung.

Klockan närmar sigue slagen, men icke dallrar än Nervösiteten! Icke skakas jag av nervölasmeang! Ty jag vet var jag har min Segers Vapen *pekar på min hjärnbalk*. Just precis. I Hjärnbalken! Ty dyrken till mina Duellanters Nesa inkvarteras därinunder: i min Hjärnbalk! Denne fiktive Vergilius, skapad icke af Kött och Blod utan af något så mer Heligt: Mitt Intellectue, kräfva ett Offer. Och ett Offer haver han fått! Ja, mina ord må vara sanna. Sedan vi (Jag och Ni, små Vänner) spörjdes senast haver jag Tillvercat denna Offer, denna Offert.

"Åh, lieblischwer Krister, vad må detta Vara?" TYST MIN TÜSK! Håll din klaff. Nu är det Krister som Talar. Denna Offer, till design & ändamål utformad för att Blidka den gudomlige Vergilius i min Hjärna äro detta;: En afbildning av det Allra Heligaste - min P*enis. "Oh! Quel Fantastique!" TIG FRANSOS. TIIIIG!! Jag formade den kalle Smördeg kring mitt styva, erigerta >Organ. Oh, kylan. Oh, lusten! Och sedan drog jag av den, likt en inverterad gjutform. Och vad som hända sen? BUMS IN I UGNEN! OCH IN I UGNEN FOR DEN. OCH SEDAN ÅTO JAG AV DEN. GODE VERGILIUS GE MIG STYRKA, GE MIG NÅD. LÅT MIG SEGRA ÖVER MINA FIENDER´I BISKOPSLUNDEN; KRYPET CLAES LIKT KRÄKET DORMIN.

AMEN
KRISTER HOLMÈR

Allaredan hör jag stålet klyva luften

Så haver även jag, likt en gång i fordom tiderner, den omätteligt gunstlige Dante, inbringat mig en Vergilius. Haver han inttelektue, månde ni spörja, mina frågvise fränder, beläsare och små-Fåglar. Ja. Denna vägledadande följeslags-Vergilius - som i rätt hamn och rätt famn, haver insikt att leda mig - hava intellecte. Blott ännu en sak skall jag röja er, blott en tjusande sanning åter: Han icke bara hava intellextue. Han ÄRO inteellectue! Ni hörde rätt. Ni era ögon hava icke bedarrat era sinnen med bedragelse. "Mein, gott, hür kan dette komma sig?" Jo, min tyske kålsupare, det skall jag förtälja.

Denne Vergilius är ett barn, ett foster, ett embryo, som icke hava fötts ur någon av mina mångfaldiga och storskaliga ejukalationer i unga som mogna möar. Han äro född i min hjärnbalk! Jag har, med en poets känndom och mod, skapat honom med det som fransoserna kallar la fantasie.

Vergilius, mitt gudomlige visdoms- och hjärnespöke, har nu låtit råda mig. "Huru skall jag taga mig ur min kvalfulla vandring?" sporde jag. "Duell, min Krister, duell", svarde han.

Så haver jag ock kallat båd unge herr Dormin och den förtrytlige Clause till biskopslunden, denna kväll, på slaget åtta. Må mina krafter ståg mig bi! Må den infantiöse Harry smaka stålet, och må han förälja om mina bragder för sin skönbarmade moder, så att hon på det, bliva mig villig och het.

Hav till försikt,
Adieu!

K. H. (Krister Holmér)

tisdag 10 juni 2008

Jag stod i mitten av min levnads bana

Oh, blixtar! Oh, dunder! Måst ni plåga min stackars Hufvudue - eller, likt den Antike Platon må säga: Min Cephalus. Denna Smärta, detta virrvarr av motstridiga, emottagna emotioner som kretsar kring Skallen min likt Saturnus ringar kretsar kring - åh, månde att ni gissade rätt! - Saturnus. Ack, hjässa! Du Poetens verktyg (Oh! Det var en Kenning, på min Ära!). Måst du Pina mig så? Måst du Ömma så starkt? Ack! Jag grämer mig. In på min ära: Jag grämer mig.

Men vad kan roten vara? Roten till min Huvudknopps lidande? Oh ja. Självfallet att det är. Självfallet att det är MITT EGET lidande, ty jag själv och mitt Hufvudue äro indextricabelt, oövervinnerligt sammanlinkade, likt en undersåte och hans Herre (Men vem är vem?). Tiotusen är de tankar jag tänka blott i denna stund. Tiotusen är de ord som jag ångra att jag släppt ur min mund. Ni må förstå? Jag dryftar eder Rätt?

Och när min Ångest (fly mig, ty jag skyr dig!) inte vill gissla mig på egen hand spelar gudarna Schack med mitt liv. Ty nu har de spelat ut min Hjärter Kung - den unge Harry Dormin - min Assistente:

- Ring ring (på telefonen)
- Ja detta Är Harry.
- Harry min unge gunstling! Detta är din kammerat, den vackre Krister Holmér.
- Nej nu lägger jag på.
- Varför? OH; VARFÖR?
- Den Unge Claes haver underrättat mig om dina planer.
- Kvistar och Kanaljer! Vad haver han sagt? Jag svär, inga planer jag hava!
- Joho visst. Planer om att lägra min moder, min Faders MAKA!

Och där tog det slut. Och "det" åsyftar inte bara detta Telefonösa Samtal, utan även min Relation till den Unge Harry Dormin - båd Professionellt och Frändeligt. Ack, den Unge Claes! Denne lede fi. Denne digre antagonist. Denne oförtröttelige Träto-broder. Jag förbannar dig, Claes. Allt är förstört.

Och med dessa ord lämnar jag Eder mina läsare. Och denne Jag som Åsyftas är likt självklart som nödvändeligt jag, Krister Holmér - en nutida Dante Algeri påväg nedåt, nedåt, nedåt på sin Helvetesvandring.

Väneligen
Krister Holmér

lördag 7 juni 2008

Ab Absurdo, Ad Libitur

Månde att Undertecknad (=Krister Holmér) drabbats av en viss Stygghet, vilken grekerna kalla Ataxi? Ja, månde det. Ty detta är dagen då jag har tagit Sovmorgon! Men vad kan detta göra, när man är så effektiv som jag? Antagligen intet, ty trots att jag "Hvilade ut" hela vägen till klockan Sju ("Oh! Krister, din buse!") haver jag hunnit baka tre vetebröd och fem satser av di Engelske Scones. Ja. Such Interntional, som di Engelske Frände säga. Men nu får ni ursächta Mig ("Oh, Krister! Du ger oss exemplar på båd Grekiskt, Engelskt och Tyskt tal på samma Blogg Inlägg?" Ja, ty jag är språkbegåvad.) för jag skall nu knata mina påtar upp till ÅlderDomsBoendet och Visitera på GammelMoster Siv för en, så att säga, SpråkStund ackompanjelerad av Torr Sherry och än Torrare Kex.

Väneligen
Ktrister Holmér (Språkens Be(t)vingare)

PS. Jag skall även, på GM Siv:s begäran, framföra hennes allra mest Favoriserade Psalm, nämmeligen "Härlig är Jorden". Detta skall ske likt Paus-Underhållning efter Åldringarnas middag, innan deras Paj. Må intet öga bli torrt! DS: Krister Holmér

torsdag 5 juni 2008

Blott en Dag, ett Ögonblick i Sänder

Oh, en sådan dag. Oh, en sådan UNDERBAR dag ehuru den har varit Fantastisque. "Snälla Krister, berätta för oss om din dag". Nej, ty jag orkar icke. Jag är för trött för att förtälja kring mina Bravader. "Snälla Krister, vi skulle Formeligen Förgås om vi icke fick höra!". Hör ni dåligt? Förstår ni ej mina Ord? Jag haver ingen ork för dessa Excesser in i min briljans. "Fantastisque Krister, Vi Beder Eder! Låt ej det Osagda Ord förbli Osagt!". Oh, även denna Trugning har varit Ypperst Trivial. Men låt gå. Men Kortfattat skall det vara.

Denna dag idag har varit min allra mest Primära arbetsdague som BagarBiträde på det ärevördiga Conditori Victoria, denna bageriidkande instutition (måhända att ni noterade en viss, som vi i branschen kan säga, Allitteration?) som är vidomspänt Erkänd. Med mjölade händer och bergfast blick har jag satuerat Napoleonbakelser, omrört grädde till Budapeststubbar, garnerat Polhemmare med inlagd Persika och rullat Rulltårtor tills mina ögon gick i kors. Vid ett flertal tillfällen haver Bagarmästaren, min helgade Chefue, Congratulerat mig till min Arbetslust, Vitalitet och - så som ARbetarklassen må säga - Hålligång.

Ni är imponerade. Men detta må icke vara nog. De största bedrifterna har jag inte ljusfört ännu. Ty jag haver icke bara bakat, icke bara Konditerat. Jag haver även haft Sex med tre kvinnor. Utan att säga för mycket och svika mina åtaganden som Gentleman, så har Jag idkat Älskog med en servitris i Stora Skafferiet, förfört en Kallskänka på Bakgården och utgjutit Samlag ur en Kund på BagarBordet. Därutöver har jag smekt en ung Utbytes-studentska till Climaxue med mina bara Fingrar då hon stannade förbi för att fråga om vägen till Dommkyrkan.

Allt detta på fjorton timmar, ni förstå att jag icke orkar Orera mera kring det? Ni får reda er med min Knapphändiga utläggning, som såsen sa *fniss*.

Väneligen,
Krister H.

onsdag 4 juni 2008

I Garderoben

- Knack, Knack Krister!
- Oh! Vem må, så att säga, vara där?
- Det är Jag, den Sköne Maja.
- Oh, stig på Min Maja. Stig på Min Maja.

Och in steg hon, med det ljusa håret likt en Ängels och där stod jag, gömd i Garderoben ty jag hade Skam för jag hade väckt min Mammas Vrede. "Hyssch nu min Vän" sade hon i mörkret och Jag kände hur det började bulta därinunder. Och där stod vi i Garderoben medans våra Mammor, båda två, satt i Vardags-rummet och drack Kaffe, skedarna klirrade mot Porlsin och jag darrade likt ett löv på Höstens Sista Dag. "Still min Vän", sade hon och Omfamnade mig. "Oh! Din famn...", talte Jag. "Vackre Maja, din famn..." Och detta var allt jag hann säga innan hon Talte igen. "Kyss min Barm, lille Krister, så skall du finna tröst". Ack! Så spörte hon Mig och Kysste hennes Barm, det gjorde jag. Kysste länge och blött på hennes Hårda Hallon och det var ej bara de som vart Hårda. "Lille Poet, finn din Tröst hos mig". Och den Trösten, den fann jag inunder den Fine Majas blus. Oh, denne Blus! Den knäppte jag av och därefter hon tog min Stolthet i sin Gom, gömde den därinne och det vart plötsligt Helt Varmt. "Lilla Krister" mumlade hon, denne Maja. "Lille Krister, du Söte". Och Söt vart jag, där i Garderoben. Och Hård vart jag, där i Gommen.

- Du Maja. Du Vackre Maja.
- Söte Krist.

Där stodo vi, två unga Älskande och plötsligt så far Dörren upp! "Oh nej Vilken skam". Och ja, jag kände skam, men bara inledes för den som hade öppnat var den Vackre Marie, moder till denne Maja, väninna till min Mamma.

- Stig på, Mor Marie.
- Gärna, min Dotter Maja.

Och in Klev hon, den Sköne MArie, in i Garderoben med mig och Maja och där var Vi. Mor, dotter och Jag. Stolte, Erigerade Jag. Och därinne Var vi Länge. Så Länge att natt blev till dag i denna Vällustiga Orgie, Denna Sexiga Älskog som vi delade - Mor Marie, Dotter Maja och Jag.

Väneligen
Krister Holmér

Introibo ad altare Dei

Ännu vill icke denna förfärderliga hetta upphöra lägra mig. Gång på gång tränger den sig på - comme une chienne burduse - och flämtar mig, arme diktare och bagarlärling, i nacken. "Men, Oh, Krister - kan ock en karl som du, elegante och världensvan, också känna svettens salta droppar smeka dig?!" Ja, visst! Äfven jag är människa! Äfven jag har körtlar! Äfven mig bultar värmen under sina brunstiga händer.

Men nog om detta, mina tempererade åkommor och eviga ingivelser, att blott för andras skull, sätt Mig i lidande. Skall jag så att säga "vända på steken" och förtälja något annat - något om mina senaste äfventyr och bravader? "Kan du väl." Oh, mer låga, kära vän, om jag får be. "Jo, Krister, GÖR DET!" Ja, men så skall jag då göra det.

Mina senaste eskapdiska epsidorer har icke haft sitt skåderum i denna min hemstad - Uppsaula - utan ned i hufvudstaden, kung konungens hemstdad, Stockholm. Ty, jag har nämeligen varit på TEATER. Ah, den fablösa sköna konst. Detta yttersta och ytterligheter. Detta yppersta och ypperligheter. Litteraturen får liv, och fram på scener och ridauer dansar smärta skådespelare och yppiga skådespelerskor!

Efter en smärre fadäs den sistkommna julen äger jag icke längre rätt att sätta min fot in på Dramaten eller Stadsteatreren. Ty där är de kanaljer. KANALJER, sade jag! Små små upprepningar av hjärtansdjupa kärleksförklaringar under pågående spel la scene var nog för att utestänga en respekabel herre som mig själv. Framför mig står dessa tunga dörrar lykta, men jag står ej där och likt fån och fjantar, och inväntar pardon och evig ånger, likt en parodisk figur, ett humoristiskt inslag, i en mörg och tragekomisk pjäsue.

Var kan jag då ha tänkats vandrat? I vilka riktingar har mina fotsteg eljest ekat, utifall jag icke äga nåd hos de Stora. Då vandra jag till les petites. Ty även jag hava kulturella känningar! Även jag skakar mjölig hand med dramatiken. Därför har jag nu, i två dygns fulla streck, suttit hos min käre regiseurfrände Frans, i ståtliga tvårummade teaterpalats, på tredje våningen, i en sirligt och begåvat utformad tegelbyggnad i Solna. Där har han uppfört en 48 timmar lång uppsättning av den store mästerlige irländske Odysseus, enkom för mig och för hans syster Sara, med vilken jag idkade älskog under pausen.

Så randar jag här av:
"Kom opp, Kinch! Kom opp, din förskräckliga jesuit!"

Väneligen
Krister Holmér

söndag 1 juni 2008

Inbiciller.

Hettan spänner över mig likt ett Paraply. Denna parabel är icke så osökt som man må Förmoda. För med Hettan följa en Werkue, en Werkue i Hufvud som spänna sig över hela Varandet. Ja, Ni haver läst vad som Edra Ögon nu skönja. Min Ontologi tycks helt ha tagit Halt och begränsat sig till en, så att säga, Snigelsfart.

Vart är Gossarna med de Parapliktiska Drinkarna? Var må Jag lokalisera de Varor som utblåsa mina Törst-känslor? Ja, formeligen Ingen stans. Upp i Intet, ut i Luften. Ty Idag är det Söndag, och vi alla Marschera likt Eviga snubbelfotingar i en fiktive Cirkel. Och än värre än denna Halsens Strävhet: Helgens Gångna Strävan efter att tillfredsställa de Basala - men ej för den Sakens skuld Ocultiverade - Behov har lämnat mig Trånande. Ni FastSätta er vid mina Dryftningar? Eljest måst Jag skrika CONTACTUE i Eder Panna?

Tålamodsfattigt,
DS Holmér