När osannolikheten överträffar det orimliga

Ojojoj. Nu begynner mig änteligen återhämta mig från Helgens ekvivalenta eskapader! Det har ju icke blivit så mycket upopgraderat här på bluggen under Lördagen och Söndagen (men jag hoppas att jag kompenserareder för det med de fina nyinscannade diabilderna på mig). Detta för att jag halvt om helt legat i koma. Hufvudet mitt har bultat - ack, ja - och kräksningarna har varit många - oh, ve - men nu är jag åter kry.

Vad min korta men intensiösa sjukdomstillståndshavande hade sitt beroende på kan jag inte veta säkert. Kanske ett vårkräksjukevirus som letat sig ner i mina drinkar i lördags. Hur som det är tänkte jag åtminstone nu förtälja om min storartade Lördags-kväll.

Som allt annat äventyrligt började hela tillställningen i lugnans rod. Vi hade samlats hela gänget från studentiösa poesiföreningen "Ett sällskap för döda poeter". (Alla utom Frej då. Men han teligraferade till oss då och då under kvällen så att han däremed var med än-dock.) Vi satt hemma hos Torulf och reciterade våra senaste alster för varandra (jag fick stående ovationsapplåder för min "Inunder boken") men så ledde det första till det tredje, utan att vi ens märkte det andra, och plötsligt hade ett tu tre gått utan att vi hade börjat endligtens blinka. Och så stod vi välan där. Utanför det ståtliga nationshuset, där vi gjorde storskalig Entré.

Alla voro vi ett grand på örat, och välan inne på slottet bälgade vi iss ytterligare. Och ser man på! (Alltså: Såg vi på!) Det var kareokeokväll! Själv har jag aldrig sjungit kareokeo, bara ätit susschi en gång. Men jag förklarade att jag var en medlem av den Stora Spexue-Gruppen och var van vid Scen-Konst, så de lät mig avancera upp på scenen och övverräckte den sladderade mokrorofonen i min hand.

Och tror ni mig när jag säger det? KAN NI VERKELIGEN TRO DET JAG SKA SÄGA NU?!!! JAG TRODDE DET KNAPPT SJÄLV! Jag bad de starta maskinapparaten "Låt text och musiken flöda" sa jag. Och så börjar ju musiken och jag - Krister Holmér d.y. - hör vilken låt det är. Helt ossannolikt. HELT osannolikt. De spelar min absoluta absoluta favoritsång, av alla jag känner. MOT ALLA ODDS. Första gången jag sjunger kareokoeo alls då, och så kör de PROUD MARY med CREEDENCE!!1 FOGERTY!!

Men jag var helt lugn. SOm en filbunke på utsidan, men som insidan av en halvfull filbunke som man skakar på på insidan. Och jag sjöng (som en Gud sa dom sen). Och det gick så fasansfullt galant - att jag fick arrgöserna att upprepa låten två gånger till. Och varje gång gjorde jag lika stor succé och varje gång mottog jag lika himmelsktdånande applåder och därtill en hel del ovationer! Sen - när jag sagt att nu får det vara nog, nu räcker det, och de hjälpte mig ner från scenen - då utsåg min Goda Vänner mig till "Kvällens Prisse". Det första gången i mitt liv jag blivit kallad det (av någon annan än mig själv).

Ni må tro att jag var glad. Och ni må förstå att jag inte förräns nu på riktigt funnit kraft och verktyg för att beskriva dessa upplevelser.

Väneligen,
alltid, för evigt,
eder
Krister Holmér