Jag bringar skambud

VAR ÄR JAG?! var min först tanke, då jag vaknade upp igår, den Röda första MArs, omtultat och omtöcknad, för en gångs skulle icke på en arm av en skön Madame. När svaret sakteligen sänkte sig ned över mig, när sansen således omfamnade mig åter, stod det klart: Jag låg ej hemma i min bagarbädd, jag låg i sjuksäng. Hur? Jo, se:

Någon av er kanske undrar hur Valborgsmässan förlöpte. "Oh, ja! Snälla Krister, låt oss veta!" Nåväl: Efter att ha nu samlat mina "tankaer" skall jag nu presentera det för ER:

På Valbogrskvällen, då det i ilande fart och hastihet drog i hop sig till mitt storartade framförande som fransosk Spexuepremiärist ilade det ävenledes till i min mage. "Oh, stackars Krister, hade du kanske ätit något olämpligt?!" Nej, svarar jag på det, icke. Det var ej magsjuka som anlöpte mig. Det jag erfor var dess värre av en annan karaktär. Det var den stora nervösemangen. ELler - som vi branschmänniskor inom den Ädla Scen-konsten kallar det - rampFEBER.

Oh. Det bultade och baxnade i min mage. Det bullrade och bubblade i min mun. Fjärilar samsades med knip och smärtan med ljuvligaste adrenalin. Och med fjärilarnas vingelflax, som sakta steg mot skyn, via min strupe, steg ock FEBERN.

"Nej, du, Krister" sa jag till mig själv, helt allvarligt. "Bulten icken ditt HIERTA för konsten?!" Och då svarade jag uppriktigt mig själv: "JO, Krister! Det gör det sannerligen!". Med missmodigt mod begav jag mig därför - trots högtflygande feber och nervositetimangsvärkande (TRODDE JAG) mage, begav mig mot Uppsalas stora Spexuescen, med endast Konsten, Hämnden och Äran i HIERTA och SINNE.

Men - som ni snart skall erfara, och som jag till min stora fasa redan har erfurit och upplevt - något mer än bara hjätemod och konstnärssinne brann inom mig!

Som jag tidligare - i mitt självsvådliga upprättfärdiga och sanninsgskyldiga sinne - har meddelat Eder, hade jag stora planer för den nu omtalde kvällen (DET VILL SÄGA: valborg). För visso skulle jag göra skådespelar succé. Tanken jag ruvade på var att jag skulle sammanföra - likt en modern spjuversk men intellektiolell dramaturgisk Boccacio - den stora Humorkonsten med det stora Allvaret. Där till skulle jag, likt äldre ärofyllda Kavaljerer, ställa till KUPP och DUELLE, för att återta min ära från tölpen och tyvärr tillika huvudrollsinnehavaren Anders.
(Även hade jag en smal intention om att, genom storartat skådespel och stoltserande kuppgenomförande, få medtaga en vacker ung-mö hem till min paulun.)

MEN, gott folk, - och pass på, ty här kommer den självaste vändningen, le PERIPETI som de sköna fransyskorna säger - det blev ICKE någon premiär för Krister! Det blev inget storartat skådespel. Intet av de kupper, dueller och ränker som till detta tillfälle special-smidits. Jag, Krister Holmér, föll handlöst till marken, i djävulska plågor och med brinnande buk.

Medan ridån för Spexuet gick opp, sköts jag in, uti en Ambulans. Med ilfart bar det av mot Uppsala Universitets-Lassarett. Där enleverades min stackars blind-tarm. Där vaknade jag så igår. Utan kvinna på armen, utan äran i hamnen. Just i dag, denna dag, blev jag sluteligen uteskriven, och jag hoppas därmed att ni förlåter mig - kärka, kära läsare - för att min Blogg för en lång lång tid, legat i träda.

Sjukligen,
men ständigt välvilligen,
Krister Holmér