Ajaja, vad det bultade och bankade i mitt lealösa Hufvud under gårdagens dag. Men idag är jag åter kry rask - ja, alltså, så kry och rask en gentil Herre som mig själv kan ha ontologisk möjlighet att tilltädes vara när han (det vill säga jag) har fått sin Vackra blindtarm utskuren ur sin lekamen.
Ute skiner och solen och ute drillar fåglarna. Det ska bli mig ett sant nöje att spatsera och flanera kring Uppsala gatläggningar, en dag som denna. Och detta skall jag göra i kampanjon med min Assistente, den unge yngleningen Claeseu.
Forfararande är det dock något som ruvar mig. Något helt ospecifikt har krupit in i medd skallben och sörplar där i sig spinalvätska, utan att ge sig till känna. STIG FRAM, ryter jag, men inget minne ploppar upp. Har det hänt något, under de tidvis suddiga festligheterna häromdagen? Har jag - Krister - Kanske utfört ett stordåd, och sedan i min ödmjukhet och godmodoghet valt att glömma detta, för att inte gå här och stoltsera och berömma mig själv och vara styv i korken, bara för att jag har utfört en så oerhört behjärtansvärd och självutlämnande godaktig handling. Då måste jag i sådana fall ta mig själv i näven, skaka den, och berömma mig för ett så ädelt till tag. "Ja, det var verkligen ädelt Krister!" Ja, tack, tack, men det är ingenting att skryta om.
Väneligen,
Krister Holmér
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar