Stunder med gossen

Idag har jag och Claes haft AKtivitet. Han är mäkta begåvad, den gossen, ska jag säga er. Vi bakade, men ehuru jag själv har fått min arma blindtarm avlägsnad, fick således den unge Claes sköta själva praktitaliteterna, medan jag informerade honom om hur saker ska styras och degar ska redas. Det blev en storartadt weinerfranskakrans av det hela.

Medan jag - halvtpåhalvt sysslolös - har suttit och bevakat när Claes har bakat har jag författat ett nyskrivet poem. Jag delar nu med mig:

Den stumpen,
säger ni,
den var väl inget värd
Men jag saknar ändå,
känner jalousi mot dem
som fortfarande har
hela kroppen kvar

Se den unge sparven,
som trycker händerna i degen
Han har kraften kvar,
och oh, och ty,
han har den blinda tarmen
Själv har jag tomhet,
själv har jag halvhet,
själv har jag harmen

Den stumpen,
säger jag,
den var en del av mig
Den fanns med mig när jag diktade,
den fanns med mig när jag sov,
den fanns med mig när jag bakade
och alla kvinnor må intyga -
den fanns med mig när jag låg

Saknad - hej, jag famnar dig!

Copywright Krister Holmér