Centralt för lyrikern, denne Nätte vän

Gossen, den unge Harry Dormin i språnget! Den unge Harry DOrmin på hästen. Raska kuse, arma krake! De flyger! Ja, se. De flyger.

Ovanstående prosa-lyrik är ett försök av Undertecknad att skildra dagen som den varit. Jag och Harry Dormin, min Assistente. Harry Dormin med sin häst. Dessa är de elementue, måhända pusselbitar som har utgjort en dag som denna. Är jag för kryptisk? Är min ekvilibrism för flyhänt? Ach, hästen! Denna Apollons dygd. Jag må minnas Farfar: Krister Holmér d. ä:st (=den äldste). "Nu skall jag ut i stallet" sade farfar. "Må jag följa med, må jag följa med?" sade jag med Oskyldiger Röst. "Nej stanna hemma sa Farfar för jag ska språka med min häst".

Åh, sålunda de språkade! Likt en Zarathurst och hans Elds-Dyrkare. Men även ett Gosse-barn måst få Språka med sin farfar ehuru denne yngling haver spörsmål. Skall dessa få gå obesvarade, orsakat av den arme Fåle? Ack, Hin Håle. ACK, HIN HÅLE! Fasta händer hade han, min Farfar. Och ett fast handlag haver jag ärvt.

Oh, vilken utsvävning? Ja, visst. Så låt mig nu återgå till Ämnet: Den unge Harry Dormin.