Idag har jag läst boken Candide av den store filosoferande poeten Voltär. I början kändes den så där som det kan göra i början av en bok men sen hände det lite saker och jag tyckte att det var ganska interikat ibland emllanåt med saker som hände och så. Och sen kom slutet. Att odla sin trädgård liksom, det tolkar jag som att man måste vattna på det man älskar liksom. Om jag till exempel vill vara positiv, då måste jag lägga jord och vatten och gödsel på min positivitet. Och för att ta lärdom av Candide (och Voltär då) och hans kuttrasju med sin Cunigulligunda så ska jag inte låta mig nerslås av vad jag skrev här under.
Som ni säkert såg blev jag lite ledsen, för jag kände mig dum, skamsen och smutsig. Men istället för att stragnera och bli hel stelnifierad här, ska jag helt enkelt gå vidare med min blogg och mitt skrivande, trots att jag har varit glömsk. Jag ska fortsätta hälla jord på mig! Jag ska fortsätta hälla vatten på mig! Och jag ska fortsätta bada i gödsel! Den här sidan ska bli fanatiskt ex-cellent.
Jag ger aldrig upp!
(Lämna gärna en uppmuntrande kommentar.)
Väneligen,
DS (=Krister HOlmer).
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Hehehe,
ja. Det var länge sedan jag läste Candide. Sannerligen.
Men att man skall odla sin egen trädgård, det minns jag.
Jag minns att min kära Mamma läste den för mig när jag var ung och liten , men nu dryftade jag om den i min bokhylla och dök pånyo ner i den litturära vaken. Kan rekooemndera ett (naken?)dopp där!
Väneligen,
Krister Holmér
Skicka en kommentar