Trennde droppar för sju tårtor

En morgon då jag sovo
med hufvudet mot kudde,
det bankade på fönstret mitt
och hufvudet jag snudde.
Jag stack det ut
för att få se vad som stod på,
då såg jag tvenne "vänner"
som fram längs vägen gå.

"Åhå! Åhå!
Hej, du gamle Krister."
Så ropa de till mig.
"Åhå! Åhå!
Du, tunna ister."
De stod och toka sig.

Jag sporde där upp på,
vad bankningen anförde.
De se att frågan var pikant,
som bankningarna rörde.
"Sjung ut, sjung ut!"
sa jag,
"Vad har ni på ert Hjerta?"
"Se ut, se ut,
idag!"
De svarte mig och fyllte
min själs lekamen med en smerta.

Vad smertan anbelangar,
så var den ganka kort.
Det dröjde icke länge,
förrän jag den sopat bort.
Men vad den på berodde,
skall jag förtälja nu:
Mina "fränder" bragte med sig,
blott ej en tårta, utan sju.

"Men, Krister"
spörjar någon,
"vad är det till sorg för skäl?
En tårta för väl endast
med sig sådant som är väl?"

*Jag ryster på hufvud*
*Jag ryster på knopp*
*Jag höjer mitt finger*
*Jag säger "Lyss opp!*

För att nu så göra
en lång historia kort,
de bjöd Mig ingen tårta,
de tog dem med sig bort.

Så stod jag därför ensam,
utsvulten, men fri.
I handen höll jag dock
ett polaroid-fotografi.
På bilden såg jag mina "fränder"
som hölla tårtor i alla sina händer.

Tre droppar fällde jag,
när jag tagit bilden in till mig.
Den första en tår,
som ner för kinden runno sig.
Den endra voro vit
och kommo ur min lem,
den lät jag smeka fram
när jag tittade på dem,
som mot mig höll upp tårtor
och logo på en bild.
Den tredje droppen voro åter tåren,
en för skammen, om än mild.

(c) Krister Holmér