Att hinn dygden fatt

Arma gosse,
det äro jag,
ty jag haver blivit fråntagen
all flärd och välbehag.
Man haver rånat mig
på det som aldrig får försvinna,
man haver tagit från mig
min kära mödomshinna.
Den som jag har vaktat,
så spänsligt med mitt liv.
För den har jag duellerat,
skjutit musköt och dragit kniv.
Men nu klämtar domeklockan,
nu står jag mol allena.
Ty jag har icke längre
dygden mellan bena.
Helig FADER,
oh, FÖRLÅTEN MIG!
Späd MADONNA;
ÅH, begråten mig!
Det vordo endast så,
att jag ville kärleken besmaka,
men säg mig HERRE, nu,
kan jag knyppla den tillbaka?
Mitt liv i dina händer
och skammen på mitt bord,
en sorgedag i sänder,
i munnen bibelord.
Aldrig mer jag skola
skilja lår från lår,
aldrig mer jag skola
kyssa någons hår.
Om du bara ger mig
mödomen igen,
skall jag ge dig lifvet
och blifva pingsetvän.


(K) Crister Holmér