En sann(?)skyldiger histoir

En vän jag hade
och hans namn var Nuppe.
Hej, Nuppe, Nuppe,
det var vi två.
Vi vore oskiljbara,
"Det skolo bara vara så".
Vi vandrade i skog tillsammans,
vi gingo till skolan i tropp.
Aldrig att de kunde skilja på oss,
aldrig att vi lyssnade på "stopp!".
När Nuppe så fick nuppa,
då fick jag nuppa också.
När Nuppes mage guppa,
ja, då guppade min också.
Då Nuppe kramade sin mamma,
jag smekte hennes byst.
Då Nuppe fick en Puss på kinden,
jag voro allaredan kysst.
Ja, oskiljbara voro vi,
icke en dag av ensamhet, icke en stund fri.
Det fanns en gnista mellan han och Mig,
ty vi voro tillsammans, även då när han sa "Nej".
Ty, jag höll så av honom,
och jag var hans vän,
att jag inte ens för Trugan,
dukade under och gingo hem.
Men när Nuppe sista natten,
på vår sista sammankomst,
bad mig att lämna honom,
det voro ingen konst.
Ty utifall han ej vill sällskapa nåt mer,
då går jag ut från rummet hans, och går en trappa ner.
Där nere bor hans moder,
så bylsigt, vackert fet,
så rosig och så vacker,
så gudemliget fet.
Där älska jag med henne,
från morgon och till kväll,
och vi idges icke sluta,
ense när Nuppe säga "Snell, snell!"

Så voro detta sanning,
haver jag upplevt detta här?
Nej, det äro påhitt,
det lovar jag och svär.
Visst haver jag på känn,
att Nuppe en gång,
kunde ha blivit en god vän,
och visst haver jag tänkt,
på hans feta vackra mor,
som mången gång fått mig stänkt,
när jag begrundat hennes kropp så stor.
Men själfva denna saga,
jag haver inhämtat på biograf.
Men ingen tager skada
av att jag inspirerades däraf.

(c) Krister Holmér