Introibo ad altare Dei

Ännu vill icke denna förfärderliga hetta upphöra lägra mig. Gång på gång tränger den sig på - comme une chienne burduse - och flämtar mig, arme diktare och bagarlärling, i nacken. "Men, Oh, Krister - kan ock en karl som du, elegante och världensvan, också känna svettens salta droppar smeka dig?!" Ja, visst! Äfven jag är människa! Äfven jag har körtlar! Äfven mig bultar värmen under sina brunstiga händer.

Men nog om detta, mina tempererade åkommor och eviga ingivelser, att blott för andras skull, sätt Mig i lidande. Skall jag så att säga "vända på steken" och förtälja något annat - något om mina senaste äfventyr och bravader? "Kan du väl." Oh, mer låga, kära vän, om jag får be. "Jo, Krister, GÖR DET!" Ja, men så skall jag då göra det.

Mina senaste eskapdiska epsidorer har icke haft sitt skåderum i denna min hemstad - Uppsaula - utan ned i hufvudstaden, kung konungens hemstdad, Stockholm. Ty, jag har nämeligen varit på TEATER. Ah, den fablösa sköna konst. Detta yttersta och ytterligheter. Detta yppersta och ypperligheter. Litteraturen får liv, och fram på scener och ridauer dansar smärta skådespelare och yppiga skådespelerskor!

Efter en smärre fadäs den sistkommna julen äger jag icke längre rätt att sätta min fot in på Dramaten eller Stadsteatreren. Ty där är de kanaljer. KANALJER, sade jag! Små små upprepningar av hjärtansdjupa kärleksförklaringar under pågående spel la scene var nog för att utestänga en respekabel herre som mig själv. Framför mig står dessa tunga dörrar lykta, men jag står ej där och likt fån och fjantar, och inväntar pardon och evig ånger, likt en parodisk figur, ett humoristiskt inslag, i en mörg och tragekomisk pjäsue.

Var kan jag då ha tänkats vandrat? I vilka riktingar har mina fotsteg eljest ekat, utifall jag icke äga nåd hos de Stora. Då vandra jag till les petites. Ty även jag hava kulturella känningar! Även jag skakar mjölig hand med dramatiken. Därför har jag nu, i två dygns fulla streck, suttit hos min käre regiseurfrände Frans, i ståtliga tvårummade teaterpalats, på tredje våningen, i en sirligt och begåvat utformad tegelbyggnad i Solna. Där har han uppfört en 48 timmar lång uppsättning av den store mästerlige irländske Odysseus, enkom för mig och för hans syster Sara, med vilken jag idkade älskog under pausen.

Så randar jag här av:
"Kom opp, Kinch! Kom opp, din förskräckliga jesuit!"

Väneligen
Krister Holmér