Ljuv, ljuv är Kärleken men Djup, djup är Sorgen - sorgen över en svunnen tid, eller -än mer korrekt - sorgen över en svunnen Kärlek som singlar ner mot marken likt ett löv på höstes första dag. Ack! Ni må minnas känslan, upperymdheten? Och sedan; besvikelsen. Lille Gudinna, kan du svara på Kristers Ideal? Icke? Så var det tänkt och jag ber Dig, gå din väg. Oh! Denna väg. Kringelkrokig, det är den. Raka vägen till fördärvet, dit bär den. Ty här sitter jag ehuru Sorgen är kommen (Ni må minnas liknelsen vid lövet?) eljest Sommaren den ljuva har tagit slut till föremån för Höstens djupa In-tåg. Vackre Sabina, den skamlösa. Med min Kikare har jag beskådat, rätt igenom ditt Fönster. Med mina ögon har jag skådat, dina Erotiska Dunster.
Emedan jag efter afslutat värfv med Lisa Servitris, fortfarande kände mig en smula, så att säga, små-pilsk gingo Jag till Sabinas Hus. "Oh Krister hade du din kikare med dig?" Ja, det hade Jag. Men borde jag burit med mig denna skåde-tingest? Svaret må bli ett Resolut icke ty jag fingo ej Se det Jag önskat Mig. Istället för en naken Sabina, urstigen ur Dushen fick Jag detta se: En Naken Sabina med dito Karl. Oh du lede! Du svultne Fi. Smal, det vart han. Arg, det vart jag.
Men min Ilska må dock övergå, till något Annat, det tyskarna kalla Das Wahrenheit. Jomenvisst! Varandet, var vad jag talte. Varandet, var vad jag inte tålte. Ty Sabina må icke mer än en kVINNna vara. Och likt sådan: Kött. Kött och inget mer förutom "Trosor af Spetsue". Ej Hennes fel, blott naturens. Och Naturen? Ett varande, ett Tillstånd.
Gåtansfullt,
Hemlige Holmér
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar