Orden må räcka, men räcka de Till?

Djup, djup är Sorgen - likt en Sjöfågel den röra sig från Hamn till Hamn och nu, kära mina läsare falla polletten på plats. Det äro Jag som liknas vid En sjöfågel - minns den klassiska Kapten Nemo med en Albatross kring hans Fot? Likt tunga släpande Steg och nu - Mon Dieu! - vi återkomma till Sjöfågeln ehuru jag är både denna och Kaptenens Albatross. Ni månde förstå? Jag är såväl Drabbad som Drabbare - och den som Åsyftas i båda dessa fall är - Jag Själv.

En förmåga som ter sig likt Öfvermänsklig? Den har jag. Kvinnor & Contactue, dessa Skamlösa belastningar. Må Kärleken vara fri! Ja, må den Vara. Men även Friheten kan äga sina Offer (Ni må ha läst Doctor Glas?). En Frihet kräva dess tillbörliga Ansvar, och denna haver jag Icke Alltid visat. Ni förstå vartåt jag dryftar? Mina Syftningar må vara, så att säga, glas-klara?

Tillåt Mig att bokföra en viss Partikulär Diskrepans: Som barn blev jag Slagen. Och efter detta: Ett löfte. Att aldrig mera Ursäkta Mig för att Jag Är Den Jag Är. Och detta vill då säga Krister Holmér. Världen äro en Culisse och Jag innebär en Hufvudroll. Javisst. Men detta haver skavt, det Har Knastrat & Dragit. Smutsen Jag rör upp kan ej släckas med Vatten, ej Heller Min törst. Därav Jag söka Contactue. Contactue som tröst mot Törst.

Oh ni Bitterljuva! Måst Jag fortsätta denna Skam-dragning? Ja, det måst Jag. Gudinnorna veta, och det gör Jag med. Jag skall yttra de Ord jag tillsvurit mig själv att Aldrig Yppa. Jag haver skam. Detta är sant. Skämmeligt, men sant. Oh! Denna Cirkel. Den drar mig inåt, maler mig Utåt. Bakom en skärm av Språklig Ekvilibrism, Bakom en skärm av Masculine Kraftue stå Jag. Men stå Jag ensam?

Jag beder Eder: Låt mig få Veta

Beaktansfull,
Krister Holmér