Denne yngling, Denne spänstige Gosse Harry min Assistente må vara en gåva sänd från Gudarna. Eljest han följde mig hem från Affären sade han "Skall jag hålla dina Kassar, Krister" och jag sade ja tack ty jag har nyligen haft hjärn-skakning. Och då sade Harry "Menar du så här" och skakade våldsamt på sitt Hufvud. Åh, ni månde tro att jag skrattade när Harry gjorde så. Och sedam sa jag Harry vill du ha en kaka? Och så sade Harry "Gärna" och då sade jag "AJ!! Du påminner mig om min olycka" och vi skrattade både likt lyckliga fränder i den lummiga UppsalaDagen.
Ni får dock ej tro att jag och min Assistente bara haver skrattat. Vi haver även Trätat. "Oh mon dieu!" Ja min franske kamrat, det jag säga må vara sant. Ehuru jag och den Unge Harry pratat om Politiken där vi har, så att säga, olika färg.
Låt mig ge Eder Läsare en bakgrund: Flanerandes längs Uppsala Gator vi möta en ung flicka, en Utsände af Operation Dagsvirke, en lortig - så att säga - tiggar-unge. Då jag vända Hufvudet ivrigt Bortåt säga Den Unge HArry "Nej Krister Du måste se Barnet i ögat och hjälpa Denne", varpå jag Replikerar "Ju mera jag hjälpa HENNE desto sämre blir det för MIG." Jo förvisso svarade Harry och insåg att det samma månde gälla Honom: Ju mera han må hjälpa ANDRA desto sämre kommer det att bli för HONOM SJÄLV.
Med detta var trätan över och vi sjasade iväg den Unga Utsända som försökt slå en kil oss karlar emellan. Som tur var såg vi raskt inpå en liten Hund som såg så lustiger ut ty den hade ingen PÄLS! Och med detta kom skrattet tillbaka. Skrattet mellan Harry och Mig.
Väneligen, politiskt:
Krister H0lmér (oberoende liberal)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar