En Don Juan i förklädnad, må han snart träda Fram!

Vad vore livet utan vänner? En retorisk Fråga, javisst - men ack så välvärd att begrundas! Jag återkommer nu från en dag i vänskapens Tecken, i vänskapens Töcken (!) ehuru denna Vänskap fyllt mig "af ett Lyckorus" ej skådat sedan jag läste "Drottningen har ett Juvel-smycke" av knivmördaren, skolförståndaren och präst-sonen CJ Almquiste. Så luta er tillbaka nu då jag tända er min Lanetrna Magica och föra er bakåt i tiden, till denna Eftermiddag.

I arla morgonstund vaknar jag. Oh, allt som ska göras! "Men vad har du att göra Krister?". Mycket min vän. Mycket. Degar skall redas och smetar skall stekas. Javisst. En syssla som vaneligen fylla mig av glädje. "Men varför blir du inte glad nu Krister?". För att jag känner mig ensam. "Stackars Krister men kan ingen bjuda dig på en, så att säga, supé?". Javisst! Och detta var vad som hände då telefonen rang och den unge Harry Dormin sade "Släpp genast alla knådar-planer och besök mig i min Herrgård". Och i hans Herrgård jag besökte honom. Min finlemmade Assistente och vem mer var där jo den Unge Claes, Harry Dormin's föregångare som snart skall emottaga sin Hatt. Oh dessa Gossar! Oh denna Krister! Oh denna dag i en lant-idyll utanför Uppsala Stad.

Vi Gossar, vi Unga Män haver haft mycken umgänge. Ståtlige Harry som Rider taktfast, Vackre Claes som agerar betjänt. Och jag, deras Herre och Gosse-man som ligga och få alla sina lustar tillfreds. "Harry min vän, kan du så hämta mig ett glas av Lemonad?". "Lille Claes, månde att du bragte mig ett Paraply ehuru Solen lyser i mina ögon?". Denna dag har ägt en Skönhet som Ord ej kan skönja, bara beskriva. Likt ett litet mårddjur (ej järv men måhända iller eller - oh, quel magnifique! - en Hermelin) som smyga omkring och viska "Denna skönhet är mig för stark!", så känner jag mig nu då jag beskriva det som varit. Den arma tid som flutit.

Men ännu vackrare än den Kärlek unga Män emellan, det har Harrys Mamma varit. Hon kom i sällskap av sin make, Hästuppfödare, Major & Gentleman Henry Dormin. En ståtlig Karl på min ära, men ej värdig att sola sig i sin Hustrus Glans. Oh, denna kvinna, denna Mamsell! Denna vackra Isabella Dormin som rodnade under mina ögons hårda blick ehuru de avslöjade en annan hårdhet därunder. Likt en sann Madame hon scrufva sig Generat när jag kyssa hennes hand, gång på gång med mina ögon fästa på hennes fylliga barm. Generad och otillfredsställd jag lämnade henne idag, men nästa gång vi ses måst jag se till att, som vi diskreta Herrar må säga, stöta i hennes blöta.

Och snart skall nog detta ske, då jag lyckats smickra mig in hos Major Henry Dormin till den grad att jag blivit bjuden som Sommar-gäst till Herrgårdssätet, då jag har uttryckt intresse för hans två svagheter: Lippizaner-hästar och Malt-Whiskey. Men föga vet han, denne vackre, aningslösa man, att då han ligger i sin schäslong med magen fylld av Kristers Petit-Chouer och sin egen Sprit, så skall jag - den Unge Krister Holmér - inta såväl hans silkesPaulun som hans vackra Fru.

Ett suktande, oanständigt, kättjefullt, lystet och (framför allt) Vällustigt Arrividerci sänder jag, Krister Holmér, mina läsare!