Se där! Se där! En ny ynling har nu inträtt i tjänste hos mig, som Assistente, med anledning av den brutala hjärnskakning jag under gloriösa omständigheter har tillskansat mig.
Den nye assistenten är en god frände till min förre - Claeuse - som varmt har sänt mig sina rekommendationer om sin vän. Assistente och gosse numoro 2 har haft möjlighet att inträda i min tjänste, då han - till skillnad från sin förre föregångar och på sätt och vis välgjörare, då denne rekkomdnerade den andre jobbet och mig att låta honom få det - redan har tagi den stora Studenten, och nu har vandrat runt i sysslolöshetens sötdoftande men ack - ACK - så förrädiska slöja.
"Men, Krister, vad heter då denne üngling?" Oh, min tyska vän, det ska jag förtälja: Harry. Han heter Harry. "Oj, *fniss*, det var ett lustigert namn!" Ja, visst är det! Lustigt som få! Och de sade jag till honom också, när vi nu på morgonen råkades. Tyvärr blev såg han ut att bliva en aning moloken då jag påtalade detta, men han lös snart upp igen då jag för hon sjöng det chanteuska numret "Harry har hittat en hare och haren heter faktiskt Herman, när Herman blir rädd skuttar han två steg i taget, två steg i taget HEJ!". Då blev det raskt muntra miner ånyo.
Ännu vet jag icke mycket om denne Harry. Clause har dock intygat att han ska vara av förträfflig art, rask och pigg, med sinne för både humor och allvarsammare grader. Själv har han också berättat att han på fritiden älskar att rida. Oh, vad han verkar rida. Ständigt, upp igen och upp igen. Finlämmad och reslig, det tycker Harry att en häst skall vara. Och mer lär väl framkomma under det umgänge vi skall uträtta under den närmsta tid.
Med vänskandets hälsningar - Adiue!
Eder,
Krister Holmér
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar