Inbiciller.

Hettan spänner över mig likt ett Paraply. Denna parabel är icke så osökt som man må Förmoda. För med Hettan följa en Werkue, en Werkue i Hufvud som spänna sig över hela Varandet. Ja, Ni haver läst vad som Edra Ögon nu skönja. Min Ontologi tycks helt ha tagit Halt och begränsat sig till en, så att säga, Snigelsfart.

Vart är Gossarna med de Parapliktiska Drinkarna? Var må Jag lokalisera de Varor som utblåsa mina Törst-känslor? Ja, formeligen Ingen stans. Upp i Intet, ut i Luften. Ty Idag är det Söndag, och vi alla Marschera likt Eviga snubbelfotingar i en fiktive Cirkel. Och än värre än denna Halsens Strävhet: Helgens Gångna Strävan efter att tillfredsställa de Basala - men ej för den Sakens skuld Ocultiverade - Behov har lämnat mig Trånande. Ni FastSätta er vid mina Dryftningar? Eljest måst Jag skrika CONTACTUE i Eder Panna?

Tålamodsfattigt,
DS Holmér