En fortsättning på det Glömda!

Oh! Så Genant! Jag formeligen Rodnar. Från tå till topp (= min huvudknopp) och ändå långt, långt ut i Stoltheten. I villan och vallan och den underbara Upphetsningen glömde jag bort mitt föremål: Den homosexuelle Vän. Ni få icke tro att jag har några Böjelser. Så klart att jag kan inse en mans Skönhet, men är denna eggande? Är den, om jag får drista mig, Erigerande? Svar: Nej. Men den må finnas hos andra och då må jag säga: Jo Visst. Där må den finnas och där Må den Vara. Men den får ICKE vara på MITT Frukost-Bord. Men den hamnar icke där. Ty jag är ej Homosexuell, likt min vän.

Oh denne Homosexuelle Vän! Så vis dock han skall bli Lärare. Vi diskutera Ditten och vi diskutera den än mer allvarsamma Datten. Och allt så sprudlande under denne Homosexuelles ledning. Ty han är Pedagog. Han spelar Socrates till min Platon och säga: "Jaha men kan det vara på ett annat sätt än det du redan sagt Krister?". Och då tändas mig en lampa: "Ja! Det kan det sanneligen!". Oh, du min Vän! Oh du min Majevtiker, min förlossare! Ty det finns så många tankar i Mig, tankar som måste Förlösas innan de drunknar i mitt evinnerliga, Oövervinnerliga Djup.

Ni månde förstå vartåt jag vill komma? Jag skoja med den unge man, säga: Du njuter av hårdare tag? Och han må då svara: Nej ty jag tro på en mjuk pedagogik. Och då Skrattar jag för det är inte i Skolan jag åsyftar de Hårdare Tagen *fniss* utan i umgänget två Män emellan. Men detta går honom förbi. Och då kan jag känna ett Styng i mitt Yppersta Djup: Måhända är det jag som är Pedagogen och han Lärjungen?

Endast framtiden klan utvisas. Endast Framtiden kan utvisas....

Begrundande, Cerebralt
Krister Hoer