Så haver även jag, likt en gång i fordom tiderner, den omätteligt gunstlige Dante, inbringat mig en Vergilius. Haver han inttelektue, månde ni spörja, mina frågvise fränder, beläsare och små-Fåglar. Ja. Denna vägledadande följeslags-Vergilius - som i rätt hamn och rätt famn, haver insikt att leda mig - hava intellecte. Blott ännu en sak skall jag röja er, blott en tjusande sanning åter: Han icke bara hava intellextue. Han ÄRO inteellectue! Ni hörde rätt. Ni era ögon hava icke bedarrat era sinnen med bedragelse. "Mein, gott, hür kan dette komma sig?" Jo, min tyske kålsupare, det skall jag förtälja.
Denne Vergilius är ett barn, ett foster, ett embryo, som icke hava fötts ur någon av mina mångfaldiga och storskaliga ejukalationer i unga som mogna möar. Han äro född i min hjärnbalk! Jag har, med en poets känndom och mod, skapat honom med det som fransoserna kallar la fantasie.
Vergilius, mitt gudomlige visdoms- och hjärnespöke, har nu låtit råda mig. "Huru skall jag taga mig ur min kvalfulla vandring?" sporde jag. "Duell, min Krister, duell", svarde han.
Så haver jag ock kallat båd unge herr Dormin och den förtrytlige Clause till biskopslunden, denna kväll, på slaget åtta. Må mina krafter ståg mig bi! Må den infantiöse Harry smaka stålet, och må han förälja om mina bragder för sin skönbarmade moder, så att hon på det, bliva mig villig och het.
Hav till försikt,
Adieu!
K. H. (Krister Holmér)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar