Jag stod i mitten av min levnads bana

Oh, blixtar! Oh, dunder! Måst ni plåga min stackars Hufvudue - eller, likt den Antike Platon må säga: Min Cephalus. Denna Smärta, detta virrvarr av motstridiga, emottagna emotioner som kretsar kring Skallen min likt Saturnus ringar kretsar kring - åh, månde att ni gissade rätt! - Saturnus. Ack, hjässa! Du Poetens verktyg (Oh! Det var en Kenning, på min Ära!). Måst du Pina mig så? Måst du Ömma så starkt? Ack! Jag grämer mig. In på min ära: Jag grämer mig.

Men vad kan roten vara? Roten till min Huvudknopps lidande? Oh ja. Självfallet att det är. Självfallet att det är MITT EGET lidande, ty jag själv och mitt Hufvudue äro indextricabelt, oövervinnerligt sammanlinkade, likt en undersåte och hans Herre (Men vem är vem?). Tiotusen är de tankar jag tänka blott i denna stund. Tiotusen är de ord som jag ångra att jag släppt ur min mund. Ni må förstå? Jag dryftar eder Rätt?

Och när min Ångest (fly mig, ty jag skyr dig!) inte vill gissla mig på egen hand spelar gudarna Schack med mitt liv. Ty nu har de spelat ut min Hjärter Kung - den unge Harry Dormin - min Assistente:

- Ring ring (på telefonen)
- Ja detta Är Harry.
- Harry min unge gunstling! Detta är din kammerat, den vackre Krister Holmér.
- Nej nu lägger jag på.
- Varför? OH; VARFÖR?
- Den Unge Claes haver underrättat mig om dina planer.
- Kvistar och Kanaljer! Vad haver han sagt? Jag svär, inga planer jag hava!
- Joho visst. Planer om att lägra min moder, min Faders MAKA!

Och där tog det slut. Och "det" åsyftar inte bara detta Telefonösa Samtal, utan även min Relation till den Unge Harry Dormin - båd Professionellt och Frändeligt. Ack, den Unge Claes! Denne lede fi. Denne digre antagonist. Denne oförtröttelige Träto-broder. Jag förbannar dig, Claes. Allt är förstört.

Och med dessa ord lämnar jag Eder mina läsare. Och denne Jag som Åsyftas är likt självklart som nödvändeligt jag, Krister Holmér - en nutida Dante Algeri påväg nedåt, nedåt, nedåt på sin Helvetesvandring.

Väneligen
Krister Holmér