Hämne-döden

Skola jag dumpa
dina rester i ett kärr
Skola jag rida dit ut
på en skanken gammal märr
Skall jag sitta opp
med dig på ryggen
Inslagen i säck,
för du var en riktigt stygg än

Stygg
det har du varit
Snygg
var bara jag
Kvickt,
så har du farit
Bort
från mig var dag

Vart for du?
Vart for du?
vart gick din resa hän?
Till västerland,
till västerland,
för att förföra gamla män?

Nog har jag varit stygg nån gång,
men då har du låtit mig smaka
På ris och smisk och falskstämd sång,
och förbjudit mig att baka
Att baka!
Att baka!
Det är ju allt som jag har kärt,
förutom den älskog,
som jag med dig har närt.

Men nu äro allting över,
ja, nu är allt förbi
Nu blåser nya vindar,
vi äro icke längre "Vi".
Ty du har skändat mig på modet,
du har skändat mig för guld.
Du haver föranlett det mordet,
som är betalning på din skuld.

I skuld,
i skuld,
så stå du till mig.
En skuld,
en skuld,
har jag ej till dig.

Jag tyckte du var söt,
jag rikligt av dig njöt.
Men du hällde i min gröt
tjugo stycken muskot muskot nöt.
Men veten, vad jag vet!
Att det var inte det,
som tog mig över gränsen,
som drevo mig till dråp

Ehur jag dig påkom,
emedan jag avtog mina skor
Att du stod och språka
med min kära mor
Du förtalde vad ej fick sägas
Du sade vad ej fick bliva sagt
Att hennes egen Krister kysser flickor,
och helt naken visar dem sin prakt
Sådant tal äro icke gjort för mödrar,
dylikt tåla icke dem
Därför har jag blifvit tvungen,
att driva dig från liv och hem

Så stack jag kniven i dig,
och sen som en riktig karl.
Jag styckade och lade dig
i säck som brukligt var.

Nu sitter jag på märr,
på vägg mot ödsligt kärr.
Där skall jag sänka kroppen
efter dig
Som avslöjat för mor att snoppen
är aktiv ock på mig

(c) Krister "Hämne-Döderen" Holmér