Dialog i Uppsala gränd

- Hej du Krister, jag kan se hur du rister.
- Hej hej Frej, hej på dig!
Som du ser min vän, har jag icke slutat skaka än.
- Nämen oj, det låter icke skoj.
- Nej, precis, jag huttrar ännu av en långkyld bris.
- Det var intressant att höra, men nu skall jag icke mera störa.
- Nej, gå din kos, mot hem med värme och matos.
- Så skall jag göra nu, men se till att komma dig inom, också du.
- Om jag ändå kunde det, men jag haver tappat min nyckel, bara så du vet.
- Ack, ack, då får du följa med, till Anders som är utbildad låssmed.
- Be om ursäkt för missförstånd jag får, ty det är ej till dörren nyckeln går.
- Men säg mig då, vart skall den gå?
- Du kanske gissar till en flickas hjärta, att på grund av dess stängdhet jag haver smärta!
- Ja, visst gör jag det, men sanning är det bara du som vet!
- Ja, sanning känner jag, och här kommer den, idag!
- Oh, Krister låt mig höra, du äga nu mitt öra!
- Så lyss opp, lyss opp, tills min mening tager stopp!
- Det skall jag göra, så visst, du har mitt öra, till sist!
- Jo, olyckan jag mig över välte, var att tappa nyckeln till mitt eget kyskhetsbälte.
- Ack, då höra du till dem, som ej kan bliva smekt på lem?
- Ja, visst höra jag till dem, som ej kan bliva smekt på lem!
- Ack, då förstår jag att du fryser, att du här i ångest ryser!
- Ja, visst är olyckan stor, visst är det här hos mig den bor.
- Ack ja, men ock adieu!
- Ack aj, men dock adieu!

(c) Krister Holmér