En fåle, en fåle,
en sliten och grå!
Den redo, den redo
en kvinna upp på!
Fålen var långsam
och kvinnan var matt,
snart vorde alla
där bakom ifatt.
De redo och skumpa
tills dagen var natt,
men kvinnan och fålen
ännu där satt.
Vad lära vi då
av en sådan figur?
Att den som är fattig
ej skall vara sur.
Ty den som är fattig
är ock alltid lat,
den kan ej förvänta
sig guldiga fat.
Blott den av adel,
som har karaktär,
veto att rida
en märr som den här.
En ståtelig springare
med muskler av stål.
Som lyder sin herre
ock giva allt vad den tål.
Ty herrens blå blod
det skumma av fröjd,
när han utav rättfärdig rikedom
sen blifva nöjd.
Hur gick det väl då,
för fålen den grå?
Av lathet den gick under,
så tänk vilken blunder
för kvinnnan att ej vara rask,
att blott blifva vad hon var -
simpelt patrask.
(c) Blåådrig Krister Holmér
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar