Haver herrarnas hage behagat driva mig till gäck? Ty, lyss, mitt hjärtas gull, lyss opp! Den dag som skrivs i dag haver jag nämeligen emottagit i min breflåda, ett stycke etui, varuti, jag emedan fann en handske. "Oh, yariba! En vit själfbefläckelsehandske!" Nej, min mexikanske frände. Ack, nej, oh, nej. Den var icke vit. Och icke var den till för själfbefleckelse. Vilken kulör den haver haft? Jo, denna handbeklädnad voro colorerad i den rödaste färgen - el rouge.
*nävrystning* Är detta det öde som föreningen haver skänkt mig? Uti det etui vari den rosiga persedeln var levererad, fanns ej någon skrifen biljett eller öfvrig notation. Jag haver endast att gissa.
Jag haver således gissat:
1. Denna röda handske äro ej mig tillsänd från HERRARNA i hagen. Den äro mig tillsänd från JÄNTORNA i hagen. VAd syssla de då med? Jo, likt herrarna, med lusta, lack och själfbefläclekse. Vad finna jäntor då de själfbefläcka sig? MENSTRUATION! Därav den röde kulör.
Vad vilja då dessa quinnor säga mig, med denna försändelse. Jag veten icke.
2. (Denna tvåa skall då vara tolkad som min guissning två, fransosernas numero deux.) Det äro ändock HERRARNA i hagen som haver skickat mig asken. Och de haver - på riktigt eller i symbolisk fiktion - nedsänkt den förr hvite handsken i ett rödgat blodbad. Hvarföre? Jo, där före att visa mig på mitt kommande öde - Halsafhuggnad. Grämelse, oh grämelse! Skall detta vara bagarskaldens öde!? Jag veten icke. Icke, veten jag.
Skrämd, men desto mindre böjnad,
eder
Krister Holmér
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar