Jag bringar skambud

VAR ÄR JAG?! var min först tanke, då jag vaknade upp igår, den Röda första MArs, omtultat och omtöcknad, för en gångs skulle icke på en arm av en skön Madame. När svaret sakteligen sänkte sig ned över mig, när sansen således omfamnade mig åter, stod det klart: Jag låg ej hemma i min bagarbädd, jag låg i sjuksäng. Hur? Jo, se:

Någon av er kanske undrar hur Valborgsmässan förlöpte. "Oh, ja! Snälla Krister, låt oss veta!" Nåväl: Efter att ha nu samlat mina "tankaer" skall jag nu presentera det för ER:

På Valbogrskvällen, då det i ilande fart och hastihet drog i hop sig till mitt storartade framförande som fransosk Spexuepremiärist ilade det ävenledes till i min mage. "Oh, stackars Krister, hade du kanske ätit något olämpligt?!" Nej, svarar jag på det, icke. Det var ej magsjuka som anlöpte mig. Det jag erfor var dess värre av en annan karaktär. Det var den stora nervösemangen. ELler - som vi branschmänniskor inom den Ädla Scen-konsten kallar det - rampFEBER.

Oh. Det bultade och baxnade i min mage. Det bullrade och bubblade i min mun. Fjärilar samsades med knip och smärtan med ljuvligaste adrenalin. Och med fjärilarnas vingelflax, som sakta steg mot skyn, via min strupe, steg ock FEBERN.

"Nej, du, Krister" sa jag till mig själv, helt allvarligt. "Bulten icken ditt HIERTA för konsten?!" Och då svarade jag uppriktigt mig själv: "JO, Krister! Det gör det sannerligen!". Med missmodigt mod begav jag mig därför - trots högtflygande feber och nervositetimangsvärkande (TRODDE JAG) mage, begav mig mot Uppsalas stora Spexuescen, med endast Konsten, Hämnden och Äran i HIERTA och SINNE.

Men - som ni snart skall erfara, och som jag till min stora fasa redan har erfurit och upplevt - något mer än bara hjätemod och konstnärssinne brann inom mig!

Som jag tidligare - i mitt självsvådliga upprättfärdiga och sanninsgskyldiga sinne - har meddelat Eder, hade jag stora planer för den nu omtalde kvällen (DET VILL SÄGA: valborg). För visso skulle jag göra skådespelar succé. Tanken jag ruvade på var att jag skulle sammanföra - likt en modern spjuversk men intellektiolell dramaturgisk Boccacio - den stora Humorkonsten med det stora Allvaret. Där till skulle jag, likt äldre ärofyllda Kavaljerer, ställa till KUPP och DUELLE, för att återta min ära från tölpen och tyvärr tillika huvudrollsinnehavaren Anders.
(Även hade jag en smal intention om att, genom storartat skådespel och stoltserande kuppgenomförande, få medtaga en vacker ung-mö hem till min paulun.)

MEN, gott folk, - och pass på, ty här kommer den självaste vändningen, le PERIPETI som de sköna fransyskorna säger - det blev ICKE någon premiär för Krister! Det blev inget storartat skådespel. Intet av de kupper, dueller och ränker som till detta tillfälle special-smidits. Jag, Krister Holmér, föll handlöst till marken, i djävulska plågor och med brinnande buk.

Medan ridån för Spexuet gick opp, sköts jag in, uti en Ambulans. Med ilfart bar det av mot Uppsala Universitets-Lassarett. Där enleverades min stackars blind-tarm. Där vaknade jag så igår. Utan kvinna på armen, utan äran i hamnen. Just i dag, denna dag, blev jag sluteligen uteskriven, och jag hoppas därmed att ni förlåter mig - kärka, kära läsare - för att min Blogg för en lång lång tid, legat i träda.

Sjukligen,
men ständigt välvilligen,
Krister Holmér

Ge rum, jag vill opp

Pass på, Du Anders! I kväll är kvällen då Valborgs kvällen är. I kväll är kvällen då det vankas premiär. Jag skall för den försteliga gången i mitt evinnerliga liv officiöst framträda upp-på scen, i förd teatral dräkt, intalande fransoska ståtliga repliker. För folk, god Madames, god Messieur, i kväll är det Spexue! Ikväll skall allting gå af Stapelen!. Ack, vore jag en ynk-rygg, en skälm, en fablös hjärtats Marodör, om jag icke tog denna "chans", denna essans av välutvalda tillfällen och förut-sättningar, och gjorde upp med den Kanaljen Anders, en gång för alla.

Jag säger EDER. Jag förklarar EDER. Jag ståndar här meddelsamt.
Att ikväll är icke endast Valborgs-mässans Afton.
Att ikväll är icke endast premiär för ett udstsökt Spexue inom Uppsala stift.
Att ikväll är icke tölpen Anders allena på scen.
Att ikväll blir det kupp!
IKVÄLL BLIR DET KUPP OCH RÄNKER!
Och dessa kupper skall jag deflorera.
Ja, dessa ränker skall jag handfast forma,
så sant jag är den jag e
och jag äro - FÖR VISSO - Krister Holmér.

Det skall så-visst bliva DUELL. Det skall och-så bliva ENDRÄKT. Nog skall jag - och den genomruttne, halvdränkte, storstinkande älskogsDÖDAREN - göra upp.

Det skall ske på scen.
Det skall ske ikväll.

ADIEU!

Väneligen,
eder,
för alltid och envar,
Krister Holmér

Kulturen, vad är min roll?

Nu är jag Hemkommen ifrån Uppsalas Stdads-Centrum efter en kvick suschi lunch (min andra) då jag har funderat och funderat. "Men snälla Krister tänker du alltid?". Ja, det gör. Jag tänker ofta och jag tänker Bra och jag tänker mycket. "Men Krister vad har du tänkt på nu?" Jo jag har tänkt på Lars Noréns nya Dagbok och vad den handlar om. Den handlar om Kulturen och människorna i den. Är jag en av de? Eller är jag inte det? För jag är i kulturen minnsann men jag är inte omnämnd i denna Dagbok som jag läste igår. Jag har enbart sett Herr L. Norén en gång och det var för ett år sedan då jag skulle till Kungliga Teatern Dramaten (="Dramaten" i vardagligt tal) i Stockholm. Men det är ej tillräcklgt för att bli smädad, eller att bli en del av Kulturen.

Ehuru jag kommer att börja Smäda även i min Dagbok vilken är denna Blogg och då ska min, så att säga, rennomé stiga i värde. Vanligtvis är jag en Gentil (=konsultera nedanstående in-lägg för utvecklande) ung man som skriver med lena silkesvantar "Oh krister kan du inte smeka mig med dina vantar?" men nu ska detta ändras på "Oh krister slå mig inte med dina vantar!". Jo, nu ska jag slå er allihopa och jag Börjar med Anders i min Spexue grupp:

Anders din smutsiga lilla p*tt, komma här och domdera och säga "Krister hämta kaffe". Nästa gång kan du väl hämta eget kaffe lilla p*tt-pojke.

Fortsätting följer, var så säkra.

Smädelsefullt och smädelikt
DS

Den femtonde ungdomen

Varför fick jag aldrig någon moped, mor?

Var jag för liten och för tunn eller för lortig om mun?

Varför fick jag aldrig någon moped, mor?

Var jag Elak och stygg, gjorde hyss bak din rygg?

Varför annars, fick jag aldrig någon moped mor?

Tror du att jag skulle köra över stackars trasten,
tror du jag skulle motorisera i starens vackra bo?
Tror du jag skulle sluta städa rummet och slänga kvasten,
tror du att jag skulle på ren pin köra ut från en bro?

Kan du säga mig mor, varför jag aldrig någon moped?

Jag kunde ha brummat omkring,
sladdat vådligt i ring.
Jag kunde ha skjutsat damer där bak,
eller låta dem sitta fram på mitt flak.

Oh, mor, MOR; Varför gav du mig aldrig någon moped?

Var jag för vild och burdus inomhus?
Var jag för blid och timid?
Gjorde jag dig ont,
var mina teckningar fula?
Gillade du inte figurerna,
blev det för mycket av det gula?

Snälla snälla snälla mor - varför i guds namn fick jag aldrig någon moped?

Jag vet att jag var rädd för cyklar
och bilen ville jag aldrig åka i,
men kunde du inte gett mig den chansen,
var du tvungen att låta bli?
För idag vitsade Anders på vårt Spexue,
om hur han alltid åkt moped och ätit kex.
Vad skulle jag vitsa om då,
HUR KUNDE DU GÖRA SÅ?!!

Oh, kära mor,
du har gjort dig till Anders lycks smed
när du förvägra mig en ny moped.


(c) Krister Holmér

Spexuear-kungen

Svassar gör jag
ståtlig som en fura
Passar gör jag
till att spexuea, ej att mura

Det är dipp - dipp
Oh, Mon dieu!

Levererar
är vad jag gör
Stringent
är hur jag för
Runt i dansen,
akta svansen
Djäveluen är här idag,
och han är ond, men inte jag

Det är skipp - skipp
Oh, Mon Dieu!

Skratten ekar
när jag säger min replik,
Anders bleknar
ty, han är blott en relik
Huvudrollen knep han,
men jag är nog den man
som väl på scen
ska svänga mina ben
Tills publiken i kö
endast andas spexue
Och nån ung mö,
frågar mig och inte Anders,
om jag vill ha sex

Jag svarar:
Det är tripp - tripp
Et oui, Ma Dieu!


(c) Krister Holmér